Nu säger jag wow

För någon vecka sedan pratade vi motion på jobbet och en kollega frågade "Hur långt kan ni springa utan att stanna och behöva gå?" Ja... bra fråga, har ingen aning men nån mil pallar jag nog. Hon häpnade och berättade att hon var tvungen att stanna fler gånger under sin 6 km-runda. Vilket inte är så relavant eftersom hon har tre barn varav ett rätt så nyligen ändå förlöstes, och det har inte jag... he he

Men i efterhand har jag tänkt mycket på det där. Fan va coolt det är, nr jag är ute och springer kan det visserligen kännas jobbigt ibland och inte alla löprundor är ju underbara. Men jag kan i stort sett springa tills jag inte vill springa längre. Det känns både konstigt och roligt på samma gång. Tänk vad mycket mer kroppen klarar nu än för 8 år sedan. Då sprang jag 3 km och var tvungen att stanna och gå i en halvminut nånstans i mitten bara för att reda ut rundan.

Det är nog just detta som gör att jag tycker om att träna så mycket, förutom hur bra jag sover. Just det här med att se kroppen som en maskin, den kan prestera mer och mer och man kan ständigt se förbätttringar på olika saker. Man försöker utmana sig själv, och hela tiden ta ut de där "extra fem procenten" som alla snackar om. Så egentligen är det väl en kombination av självplågeri och bra sömn. he he