graven

idag har jag varit på min farmor och farfars grav och min mormor och morfars och saken slog mig: nu kan jag aldrig fråga sånt som jag egentligen skulle vilja veta. Saknar du dina föräldrar mycket? hur var de som personer? vad var det bästa du visste som liten? hur såg ditt rum ut? vad åt du till frukost som barn? varför fick ni just x antal barn? har du några återkommande drömmar?

fan va tråkigt det känns, jag kommer aldrig någonsin få veta allt det där som hade gjort oss till jämlikar. som hade gjort att jag relaterade till oss, och vår relation, som något som hände mellan två vuxna. nu var vi föralltid morförälder och barnbarn. det gör lite ont i mig, att jag saknar dem så fruktansvärt. när allt det där är försent.