Bu, blä och fy för coversDet är mycket covers i ropet just nu. Alla gör covers på alla. De kallar det hyllningar, nyskapande och de kallar det framför allt för bra musik. Det låter väl smart och trevligt, men yeah right, så går det ju dessvärre inte alls till här i verkligheten. Det är synd, men det görs så fruktansvärt mycket covers och remakes som inte är i närheten av hyllande eller nyskapande musik.
De bra exemplen finns ju och de är några stycken ska erkännas. Första gången jag hörde Johnny Cashs version av Ninch inch nails låt ”Hurt” insåg jag storheten i en bra cover. Men tyvärr är det inte många som når upp till den klassen.
Framgångsreceptet för en välplanerad, inspelad och framförd cover ligger i förarbetet. Det gäller att tänka till innan man börjar spela in, för har man inte gjort den hemläxan är det kört. Av den anledningen har jag gjort några stolpar som kan hjälpa artister i framtiden från att inte göra bort sig.
1. Använd inte en ny låt. Det är egentligen ett försäljningsknep som får folk att köpa låten då de redan kan texten och kan sjunga med. Fy skäms. Detta borde vara självklart för alla.
2. Välj inte en låt som är lik det du tänkt göra. Försök ta en låt utanför din egen genre och gör det oväntade. Marilyn Manson 1995 gjorde en cover av Eurythmics ”Sweet dreams (are made of this)” från 1983. Väldig tfå kunde förutspå att den amerikanska skräckrockaren skulle använda sig av Eurythmics dänga.
3. Gör något nytt. En bra cover är inte att göra precis samma låt som originalet. Tyvärr faller de flesta artisterna på detta snubbelband. De tror att deras egen röst hjälper för att förändra en låt, om de bara visste hur fel de har. Det största skämtet av alla i raden covers är ändå Darins version av Coldplays ”Viva la vida”. Sämre låt och framför allt cover får man ju leta efter. Precis likadan som originalet, jag snarkade redan innan jag hörde den på radion.
Nu hoppas jag att vi alla lärt oss något och kan gå vidare. Med fina covers just runt hörnet.
